SUMMERING
Sådär. Nu sitter jag här i hamnen. I Trondheim, dit posten en gång i tiden för länge sedan gick.
Syftet med Postrutten var att den skulle fungera som en symbol för en tid innan digitala brevlådor. Att ta sig ut. Kanske till och med leverera sin post själv. Men syftet var även att med bilder visa vilken magisk natur vi har runt knuten. En natur som vi måste ta hand om och bevara.
Nu har det inte varit så dåligt väder sen 1963, enligt en hyfsat säker källa. Jag förstår att det kanske inte känns jätteinspirerande att ge sig ut när man sett mig mer eller mindre klädd i sopsäck i två veckor.
Jag har tänkt på det där en del, och det är där brevet kommer in. Just det, brevet som har hängt med i ur och skur. Egentligen ända sedan Postrutten blev officiellt på Vildmarksmässan i Mars.
Det här brevet innehåller ett tomt papper. Ett helt tomt papper.
Innehållet skulle nämligen komma till mig under expeditionen. När jag kämpade upp för nån backe, eller blickade ut från nån topp.
Vilket det också gjorde.
Under min rutt har jag tänkt mycket på Astrid Lindgren och några av hennes ord samt de personligheter hon gett sina karaktärer.
”Mod är inte att inte vara rädd. Mod är att vara rädd men göra det ändå”.
Klyschigt jag vet. Men det är ju så.
Jag har varit, och är, rädd för många saker. Jag är rädd för höjder. Inte sådär nojig bara, utan rädd, på riktigt. Men jag klättrar, flyger och hoppar fallskärm. Jag är rädd för kyla. Ell rädd och rädd, jag har svårt att hantera kyla. Mina fötter och händer försvinner snabbt och tar lång tid på sig att komma tillbaka. Men jag ligger i isvak, kämpar mig fram i blöta kläder och ger mig ut ensam i bergsmassiven.
Jag är rädd för saker i karriären och i förhållanden. Men jag ger mig in i det.
Så länge riskerna är hanterbara så får inget bestämma vad jag inte kan göra. Framförallt inte mina egna hjärnspöken. Det är jag som bestämmer och inte dom, vilket de borde veta vid det här laget kan man tycka.
”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert”. Det är såklart Pippi Långstrump som fick säga de orden.
Varför skulle inte jag klara av det? Kan jag det inte nu så får jag väl helt enkelt lära mig.
Somliga av er som inte känner mig kanske tror jag är en atlet som har lång erfarenhet av de transportmedel jag tagit mig fram med. Självklart är jag i bra form. Men jag skulle nog inte gå så långt som vältränad. Jag har däremot en ofantligt stor viljestyrka och en tro på att kroppen lägger av först när huvudet ger upp.
Inför Postrutten la jag tillsammans med samarbetspartners upp omfattande träningsschema som skulle hjälpa mig klara av de ansträngningar utmaningen innebar. Till en början lyckades jag hålla mig till denna planen, men då vardagen med jobb och allt vad det innebär har tagit över mer och mer tid från förberedelserna har jag fått börja förlita mig på min vilja, sunda förnuft och ”learn by doing”.
Inför Postrutten hade jag paddlat 5 gånger. 5 gånger (!). En gång i gymnasiet. En gång för några år sedan med vänner då jag välte runt. Två gånger i sommar då jag hyrde en kajak för att få in känslan. Och så en gång helgen innan jag åkte till Norge då jag tog en akutkurs i hur jag gör om jag kapsejsar till havs.
That’s it!
När det kommer till mountainbike så är det lite samma där. Jag hade en mtb för drygt 7 år sedan som jag körde på en handfull gånger. Nästa tillfälle efter det skulle visa sig vara dagen då jag kom till Bergen. Cykeln hade införskaffats några dagar innan. Packats ihop i kartong och skickats iväg. Jag hade heller aldrig satt ihop en cykel. Men det var bara att lära sig på flygplatsen.
Jag var helt inställd på att det här fixar jag. Vilka hinder som än uppstår så löser vi dem. Även under tidspressen.
Och jag gjorde ju det, typ. Lite is i magen, pannben och otvivelaktig tro på mig själv.
Jag besökte samtliga platser originalrutten gick genom, plus en hel del till.
800 km med mtb i terräng. Ni som vart i Norska fjällen vet hur det ser ut. Upp och ner. På detta lägger vi 75 km felkörningar.
Kajaken var en svår nöt att knäcka. Väder ställde till det. Motvind. Knä och höft smärtade. Och så hade jag förmodligen inte rätt upplägg. Jag kom upp i 160 km, dvs 40 km kortare än målet.
Totalt 1035 km. Sträckan uppnådd, men inte enligt spelreglerna.
Jag klarade därför ej utmaningen till fullo.
Men det är faktiskt helt ok. För mig. Jag gav precis allt jag hade, ända in i kaklet. Vissa dagar höll jag igång uppemot 17 timmar. Det fanns absolut inget mer som jag skulle kunna ge, då jag tog ut mig till det yttersta både mentalt och fysiskt.
Målet för mig är att jag alltid ger mig fa’n på att jag ska ta hem det. Även när jag står på tävlingar och ska springa mot atleter som är 15 min snabbare än mig på milen. Bollen är rund så allt kan ju hända.
Innehållet i brevet då? Ja. Förutom att det är ett oskrivet blad, för var och en av er att fylla med egna äventyr, så är det Astrid som får stå för inspirationen:
”Mod är inte att inte vara rädd. Mod är att vara rädd men göra det ändå”.
”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert”.
Så, min utmaning till er som har följt Postrutten, är att hitta nåt som ni är rädda för, men att vara barnsligt trotsiga och göra det ändå.
Min andra utmaning är att ni ska göra något ni aldrig gjort förut. Lär er något nytt, genom att göra det. Idag.
Det behöver inte vara en dåres resa över norska bergsmassiv och fjordar. Utan, hitta er egen grej!
Och som norrmännen säger: Stikk ut…!!!
Idag är det Lördagen den 1a Augusti 2015. 14 dagar och 14 nätter sedan Postrutten satte igång. Jag öppnar min första öl. Nu ska jag ha några dagars semester.
Tack för att ni följde med hela vägen in i kaklet!
Kärlek!!!